magdalenajohanna

Har du någonsin kännt dig kall? frusen? Att allt i livet känns jobbigt och du vill gräva ner dig i en grop och bara titta upp när du själv känner för det. Att slippa gå till jobbet, att slippa se din man, pojkvän eller flickvän, slippa familjen, tjatiga mammor, frånvarande pappor, Falska vänner. Livet består av så många saker som gör det hela ganska mycket mer jobbigt. Jag blir trött o sliten, hamnar i en liten egen värld. Vill skapa den alldeles själv.
Min vackra värld, där solen lyser, månen skiner upp nattens mörker, allt kallt blir varmt, hat blir kärlek, det jobbiga blir plötsligt lätt (drömmer mig bort för en stund........
Men tillbaka till verkligheten, den där gråa trista regninga hösten.

Men så kom han, det där lilla ljuset, som gjorde det hela lite mer värt att kämpa för.
Han är det enda jobbiga som egentligen inte är så jobbig.
Han gjorde ont, han skriker o håller mig vaken om natten osv...
Men när han ger mig den där lilla blicken, med de där stora blåa ögonen och då han
Tittar på mig lite misstänksamt, o man ser att han har kärlek i blicken.
Han vet att du, just du är hans mamma. Han vet o han behöver dig.
Han behöver dig som ingen annan. Och han älskar dig som ingen annan.
Han tittar o ger dig ett litet, litet leende där du bara för en stund blir alldeles varm o fylls upp med kärlek.
Det pirrar i magen o man får en känsla, känslan man håller hårt i, just för att klara de där lite jobbiga.

När han tittade upp på mig så var det i just det ögonblicket han värmde min själ.