magdalenajohanna

Jag är ensam, ensammast i världen.
Det är inte hans fel, han kan inte hjälpa det.
Han är ju så underbar, jag måste vara snäll.
Orka bli en bättre tjej.
Jag skulle ju aldrig sagt sådär.
Det e ju mitt fel.
Jag ramlade i trappen.
Gick in i en dörr.
Jag ljuger, ljuger så bra så att jag tror mig själv.
De andra vet, men ändå inte.
Jag gömmer bakom fasaden utav ett lyckligt liv.
I min själ skriker jag efter hjälp.
Men ingen hör, eller hör dom ?
Men kanske inte ser.
Jag va ensam.
Även när jag kom hem var jag ensam.
Dom visste, men ingen förstod.

Idag är det ett minne blott, men en vardag för mig.
det som hände har förändrat mig resten utav mitt liv.
Jag blir aldrig den samma som förr.

Man vet att det händer så många. Dagens 2009.

Och ändå blir siffran inte mindre.

Män som slår oss kvinnor. O tvärt om.

Men just det här, Var jag med om.

Och en idag så vet bara jag sanningen.

Han, och Flaya. Om hon ändå kunde prata.

För hon vet, allt som ingen annan vet.

Jag träffade honom på bussen, ironiskt nog, med Flaya.

Då var det vi igen för en stund.

Jag tänkte byta buss, men det gjorde jag inte.

För du känner inte mig, jag är inte den samma som förr.

Inte Flaya heller. Jag är starkare nu än då.

Och det vet jag att du såg. För du tittade bort.

Och jag hoppas inerst inne, att du skämdes!

Män vet att det är fel att slå kvinnor, annars hade dom slagit oss bland andra.

Ett slag förändrar en kvinnas liv. Hon kan bli starkare (med mycket hjälp).

Hon kan även gå ner sig, gömma sig i mörkret.

Och sen försvinna som en sticka ibland oss andra.

Jag har levt i bland misshandel.
Jag vet o kan. Jag lär och ser.
Det finns MÅNGA fler som jag.
Ändå blir de slagna i flera år utan hjälp.
Hjälp till att hjälpa andra.
Dom behöver oss.

Be strong, be you.
Even when it hurts.