magdalenajohanna

Man förstår inte så mycket, men ändå så funderar man en himlans massa.
Jag har levt livet genom den "tuffa" vägen. Lite otur kanske, eller va det bara menat?
det har varit struligt, motgångar så uti helvete.
Förlorade min familj för en stund, men något förde mig tillbaka till de jag älskar mest.
Jag levde med miljontals vänner, men ändå var jag så ensam.
Innerst inne så var det bara mina böcker och pennan som fick veta ALLT.
Dom säger att de känner mig, men ack, vad de bedrar sig.
Jag gömmer all smärta inom mig, gråter när ingen ser.
Så vem e egentligen jag ?
Man vill hela tiden så mycket, och efter det vill man bara mer.
Jag har inte det som många kallar perfekt.
O kanske man förtjänar mer.
Jag fick en gåva, Min Mio. Det finaste jag har. det vackraste som finns.
Jag fick också med det en sjukdom, som begränsar mycket i mitt liv.
Men jag fann också mig själv som en plats på jorden. Även kallad mamma.
Barn är det finaste som finns, och än en gång fick jag beskedet om att något vackert väntade mig.
Men då kom de här ja kallar motgångar.
Man log utav lycka, äntligen ska mio bli storebror.
men en annan dag gick och smärtan kom och det man kämpade emot kom utav naturen.
Jag förlorade dig. Även fast det bara är ett litet foster så var det en bebis för mig.
Jag blev besviken på mig själv, ledsen över att jag inte gjorde mer.
Just nu känns allt bara skit. det som ja kände var lycka blev snabbt till svek.
Jag förlorar mig själv. Jag arbetar min roll som mamma, men på kvällarna när det blir tyst kryper mina sorger fram till mitt hjärta och ja känner det där obehgliga som just är den där smärtan.
Jag orkar inte äta, jag vill inte gå på toa o se resterna utav min lycka rinna ut i avloppet som skit.
Jag önskar han kunde ge mig mer stöd en vad han kan. Jag hade behövt det nu.
Men eftersom att jag gräver ner mig själv i sorger o skrattar o ler så är det ingen som ser.
Bara hon, där hemma; hon känner min själ, hon vet hur jag känner. O den andra... han, som själv ska bli pappa.
Dom vet, men dom känner också mig. Då menar jag på riktigt känner mig.
Om jag kunde så skulle jag göra mig frisk, man undrar o frågar sig själv varför just jag ?
Lycklig,...... kanske jag blir en vacker dag ?


Jag önskar att någon kunde se, även fast det inte syns.