Vem kan va sann mot sig själv med en lögn.


En liten fågel, fast i sitt bo tills dagen någon öppnade buren
och fågeln sträkte ut sina vingar och flög mot stjärnorna.
Lycklig utav att äntligen vara fri.


Livet ger oss utmaningar, ger oss något att kämpa för.
Drömmarna smyger sig på, man tittar ut egenom fönstret.
Önskar att de ska bli sanna, men som vi vet drömmar är drömmar.
Man suckar och själen den vet.
Att om man vill så kan man.
Hitta det man söker, fånga det man vill ha.
Länge har man letat, länge har man sökt.
Och så öppnar man dörren och drömmen fans kvar.

Man önskar de kunde förstå.
Hur vägen tog slut, men att man måste fortsätta ändå.


---


Nu sitter jag vid fönstret, tittar upp mot himlen.
Stjärnorna lyser, underbart och alldeles klart.
Då plötsligt en ängel flög förbi,
då jag visste att han bara ville titta hit.
För en stund så ser jag, hur han vänder sig och ler.
Och verkligheten flög ikapp och jag kom på
han finns inte mer.
Men det bästa av allt, han kom för att få oss att förstå.
Han har det bra, där han är just idag.
Han sträcker ut sina vingar , tittar till och jag sitter alldeles still
då han flög sin kos hem igen till himelen.

Jag tänker på dig Alexander.
Varje dag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0