magdalenajohanna

Man som människa hoppas på så himla mycket.
Man tror att det alltid ska bli "bättre" Allt ordnar sig om jag gör si, el så.
Man försöker och försöker. tills krafterna tar slut.
Men även då försöker man lite till.
Hoppet är det sista som sviker en.
Man lever i en cell av förtvivlan, man lever i fantasin om att man gör det rätta.
Man pusslar lite här och pusslar lite där.
Ruset man en gång kände av lycka smyger sig sakta bort, det enda man känner är sorg.
Tårarna vill falla, men man måste vara stark. Man måste orka.
Man hittar på lögner, små vita lögner om att man mår bra.
I själen finns bara krossat glas.
Som en familj ska vara vill man ha det, men man vet att det redan är försent.
Det enda man har är familjen sen innan att falla tillbaka på.
Sin egen familj har man misslyckats med.
Man undrar ibland hur alla får ihop det. Vad gjorde man själv för fel ?
Man suckar för en stund, önskar att allt bara va en enkelt liten fas, som snart skulle gå över.
Men även kärleken har sitt slut.
När man bara får höra hårda ord och meningar som sårar.
När man verkligen litar på en annan människa och allt man sagt vänder den emot dig.
Tilliten förgördes.

ödet har ett litet konstigt sett att vända livet på.

Love you sis <3