magdalenajohanna

Det gör lite ont nu, när man får veta "sanningen".
Jag är en person, en egen person.


- - - - - - - -
Jag vaknar på morgonen, suckar och stönar.
Vill somna om och bara glömma bort den här dagen.
Idag ska jag o min syster till vår far!
Jag ville aldrig åka dit, jag visste inte hur jag skulle bete mig.
Låg vaken om dagen rädd för att våga gå ner.
Jag kunde aldrig förstå hur man kan sätta 4 liv till världen
och bara skita i dom sen.
Att inte förstå vilka ärr det bildas inom en själv.
Inristat i själen. Jag känner inte min pappa,
har aldrig gjort och än idag lär jag inte göra det.
Han har aldrig träffat min son. Sitt barnbarn.
- - - - - - -


Jag har lämnat Jerry nu! Jag bor hos min mamma i väsby.
Idag ringde dom angående en lägenhet. Förmodligen flyttar jag första juli.
Liksom alla förhållanden hade vi problem som blev ohållbara.
MEN man är dock aldrig ensam att skapa dessa problem.
Det är inte bara mitt fel, inte heller Jerrys.
Jag blir så jävla irriterad utav att hela jävla tiden bli jämnförd med andra!
Den som KÄNNER mig vet också att jag ALDRIG oavsett vad skulle förbjuda Mio för att träffa sin pappa.
Jag har inte gjort annat än att kämpat för att de ska bilda en relation.
Jag har till och med gråtit utöver att jag inte vill att mio ska leva utan pappa.
Bara för att vi inte bor ihop ska det betyda att mio bara e min ?
Ska det betyda att jag har ensam rätt över honom? Suck!
Vissa människor tål jag inte längre!


Irriterad! Jag är inte dum i huvudet!