Nu ska jag äntligen komma igång.
Det va absolut inte lätt att bli medlem på denna sida, teknik är inte riktigt min grej, o jag kallar detta o datorn teknik.
Nä du, tekniken är min syrras grej, jag är mer en hammare o spik. Uppfinningsrik typ. O stark, för att va tjej =) Har alltid pappa sagt iaf. Kommer ihåg klassfesten i 3:an. Du vet när man va jätte liten, Jag var väl ungefär kanske nio år.
Vi skulle ha backar med läsk, cola, fanta sprite mm. Grabbarna i klassen bar en back vardera.
Jag kom där med två ! Dom tittade på mig med en förundran. Sen va det bryta arm de ville, o jag vann vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra! men det var kul. Blev kallad Arnold sen.
Idag skulle jag till märsta o skriva om kontraktet så att vi får flytta in i nov, istället för dec.
Inte så viktigt, det viktigaste är att jag kände mig konstig.
Har en son på 5 månader exakt idag! (grattis) Honom har jag med mig överallt.
Men nu åkte jag själv, morsan tyckte det va onödigt att ta med honom på tåget bara för att ja ska skriva på en papper.
Så sant så, hon har rätt som vanligt. (det har väl de flesta mammorna, man vill inte lyssna bara)
Saken var ju den att jag åkte buss till stationen från lindhemsvägen, o på något sett kändes det skrämmande.
Kanske är jag rädd för människor.? Tror kanske att de är stora äckliga typer som vill äta upp lilla mig.
Jag kände att jag ville krypa ner i jorden o gömma mig o hoppades att jag absolut inte skulle träffa någon som jag kände. I allt blask på gatan så åkte jag vidare.
Märsta nästa. Känndes bättre att komma ut i luften. gick o handlade på den ytterst lilla ica affären vid hörnet strax efter övergångsstället. Handlade såpa, diskmedel, o lite mer rengöringsmedel till lägenheten.
Gick snabbt upp till sigtuna huset där ja skulle skriva kontrakt.
Läskigt, nu tillbaka på tåget. Jag vet inte varför men det var obehagligt, obehagligt att åka bland alla människor. Stora som små, unga som gamla jag gillade det bara inte. Men det är väl ett frågetecken, varför kändes det så? vet inte varför o lär inte veta det senare heller. Något som jag får fråga min kurator. Har du kännt så?. Kanske , kanske inte, det har iaf jag.
Jag är en tjej eller kvinna kanske på 21 långa , tuffa år.
Jag är nu gift med min Kärlek Jerry. Och tillsammans har vi lilla Mio.
Världens finaste underbaraste pojke.
(Ja enligt mig då, de flesta mammor tycker ju sin alldeles egna bebis är underbarast)
Det var nog allt för idag men,
den nakna sanningen om mitt liv har precis börjat.
Vi ses. Ja devlesa / Johanna
Nä du, tekniken är min syrras grej, jag är mer en hammare o spik. Uppfinningsrik typ. O stark, för att va tjej =) Har alltid pappa sagt iaf. Kommer ihåg klassfesten i 3:an. Du vet när man va jätte liten, Jag var väl ungefär kanske nio år.
Vi skulle ha backar med läsk, cola, fanta sprite mm. Grabbarna i klassen bar en back vardera.
Jag kom där med två ! Dom tittade på mig med en förundran. Sen va det bryta arm de ville, o jag vann vilket jag absolut inte trodde jag skulle göra! men det var kul. Blev kallad Arnold sen.
Idag skulle jag till märsta o skriva om kontraktet så att vi får flytta in i nov, istället för dec.
Inte så viktigt, det viktigaste är att jag kände mig konstig.
Har en son på 5 månader exakt idag! (grattis) Honom har jag med mig överallt.
Men nu åkte jag själv, morsan tyckte det va onödigt att ta med honom på tåget bara för att ja ska skriva på en papper.
Så sant så, hon har rätt som vanligt. (det har väl de flesta mammorna, man vill inte lyssna bara)
Saken var ju den att jag åkte buss till stationen från lindhemsvägen, o på något sett kändes det skrämmande.
Kanske är jag rädd för människor.? Tror kanske att de är stora äckliga typer som vill äta upp lilla mig.
Jag kände att jag ville krypa ner i jorden o gömma mig o hoppades att jag absolut inte skulle träffa någon som jag kände. I allt blask på gatan så åkte jag vidare.
Märsta nästa. Känndes bättre att komma ut i luften. gick o handlade på den ytterst lilla ica affären vid hörnet strax efter övergångsstället. Handlade såpa, diskmedel, o lite mer rengöringsmedel till lägenheten.
Gick snabbt upp till sigtuna huset där ja skulle skriva kontrakt.
Läskigt, nu tillbaka på tåget. Jag vet inte varför men det var obehagligt, obehagligt att åka bland alla människor. Stora som små, unga som gamla jag gillade det bara inte. Men det är väl ett frågetecken, varför kändes det så? vet inte varför o lär inte veta det senare heller. Något som jag får fråga min kurator. Har du kännt så?. Kanske , kanske inte, det har iaf jag.
Jag är en tjej eller kvinna kanske på 21 långa , tuffa år.
Jag är nu gift med min Kärlek Jerry. Och tillsammans har vi lilla Mio.
Världens finaste underbaraste pojke.
(Ja enligt mig då, de flesta mammor tycker ju sin alldeles egna bebis är underbarast)
Det var nog allt för idag men,
den nakna sanningen om mitt liv har precis börjat.
Vi ses. Ja devlesa / Johanna
Kommentarer
Postat av: Mia
ÄLSKAR DIG <3
Trackback
